Tidiga tecken: Behöver mitt barn glasögon?

Barn säger inte alltid till när något är fel

Barn berättar ofta inte att något är fel med sina ögon. De förutsätter att deras synupplevelse är densamma som alla andras eftersom de aldrig har upplevt något annat.

Efter år av att undersöka barn och prata med familjer har Erik Ryderberg, MSc, Leg. Optiker och Klinisk chef på Specsavers, sett detta mönster upprepade gånger.

”Barn berättar sällan att något är fel med sina ögon. De har ingen referenspunkt”, säger han.

Som en följd kan nedsatt syn förbli oupptäckt i åratal, eftersom barn anpassar sig till att synen försämras. De börjar luta sig närmare, kisa mer och undvika vissa uppgifter utan att förstå att dessa beteenden har med synen att göra.

Vanliga tecken som föräldrar bör vara uppmärksamma på

Barn klagar sällan direkt över nedsatt syn. Istället syns det ofta i beteende och kroppsspråk — särskilt vid synkrävande aktiviteter som läsning, skärmtid eller lek.

Eftersom barn inte har någon referens för hur ""det normala"" i synen ska se ut, är dessa beteenden inte alltid nya vanor. I många fall är det istället strategier barnet alltid använt för att klara sig.

Vanliga tecken som föräldrar kan märka är:

• Frekvent blinkande eller att gnugga sig i ögonen — ett försök att lindra ögonansträngning eller förbättra skärpan

• Att kisa för att se TV:n eller andra detaljer — ett vanligt sätt att göra suddig syn skarpare

• Att sitta väldigt nära skärmar eller böcker — ofta ett tecken på svårighet att se klart på avstånd

• Att luta huvudet eller hålla för ett öga — ett sätt för att minska dubbelseende eller synobehag

• Ovanlig klumpighet eller att ofta snubbla — svårigheter att bedöma avstånd eller djup

• Att hålla föremål mycket nära — för att kompensera för suddig eller nedsatt syn

• Klagomål på huvudvärk eller trötta ögon — eller, lika ofta, att inte nämna dem alls

• Minskat intresse för läsning eller att bli trött snabbt — synuppgifter kan helt enkelt kräva för mycket ansträngning

Dessa beteenden misstas ofta för personlighetsdrag, ouppmärksamhet eller brist på motivation. I själva verket använder barnet ofta kompenserande mekanismer för att få ut så mycket som möjligt av den syn de har.

Kan ett barn behöva glasögon även om det inte har några symtom?

Det korta svaret är ja.

Barn är experter på att kompensera. De uppfattar sin syn som "normal", även om den är suddig eller ojämn. Att barnet inte klagar betyder inte nödvändigtvis att synen är normal.

"Vi ser att många barn som får glasögon vid 7–9 års ålder behövde dem flera år tidigare, baserat på sina recept", säger Erik.

Vissa barn presterar bra i skolan trots nedsatt syn. Andra halkar tyst efter, har svårt att koncentrera sig eller undviker uppgifter som kräver ihållande synansträngning.

Utan en synundersökning kan dessa problem lätt misstolkas som beteendeproblem eller inlärningssvårigheter.

En synundersökning är det enda tillförlitliga sättet att ta reda på hur väl barnet faktiskt ser.